Placencia and Dangriga, May 19-22

Music Festival in Dangriga

Staying in Placencia would really mean just more of the same as Caye Caulker, and none of us were too keen on that. The Aussies were heading south to Honduras; James and Alikin were also heading south, while Raquel and I had some plans to go north (more on that later). But we all thought we should go out with a bang, so after finding accommodations in different hotels (we all had different budgets and different taste, but mostly because all hotels in Belize are small – none was able to take on eight people at short notice), we met up at the best restaurant in town for a grand farewell fiesta.

We just generally had a good time, taking pictures, comparing pictures from previous parts of our respective trips, and had a really good meal! I had a snapper, and that was excellent! I do wonder about the price of catch-of-the-day fish, though? At Rasta Pasta in Caye Caulker the catch of the day was Barracuda, and at 6 US$ it was among the least expensive on the menu, but here it was, at more than twice that, the most expensive item. Strange…

On Caulker, Raquel had heard there was supposed to be a music festival in this place called Dangriga north of Placencia, and I got that confirmed while we were staying on the resort. Raquel thought that sounded interesting, and I was really excited by the whole idea, so we have decided to band together for a few days.

Raquel is this totally sweet Australian/English chick. She was born in Australia, and there’s certainly a lot of that adventurous spirit that I could see in the other Aussies. But she has been living in the UK for 12 years now, and there’s certainly something of that more cool and sophisticated British streak in her as well.

She’s something of a free spirit type of girl who has done a lot of traveling over the years, and I just feel like a complete amateur next to her. She’s been all over the world, and I can’t wait to get to Kyrghyzstan so that I will at least have been in one country that she hasn’t yet! :-)

She’s also into crystals, healing, and all sorts of spiritual things, and you all know that I am definitely not! But it is really interesting to listen to her and learn about all this stuff that I knew absolutely nothing about. We might not agree on everything (such as basic scientific principles… :-)), but we totally have this great time together!
So anyway... This music festival wasn’t quite a music festival but something even better: a county fair! Well, maybe not quite (it did not have a greased pig for us to catch), but still more than just a music festival.

Dangriga is the biggest town in southern Belize, but there are only 8800 people living here, and both Raquel and I have somewhat fallen in love with the place. There are no other tourists and this really feels like the “real” Belize; even more so than Orange Walk. Although we have some conversations with the people here every now and then, mostly we just watch people go about their normal daily grind, and that’s just great! One great example: the two biggest stores here seem to be a paint store and a lumber store – no souvenir shops or five-star hotels in sight!

So for this three-day county fair, people seem to have come from the surrounding villages as well as from Dangriga itself, most of them all dressed up and with all this anticipation shining like a light from their faces! It’s obviously a very important part of their social calendar, that’s for sure. It’s just so nice looking at everyone, especially the (very!) pretty girls even though Raquel tells me the boys aren’t half bad either, smiling and having a good time. And there’s none of the fighting, over-intoxicated youngsters, or other crap that we get at similar festivals back in Sweden.

We haven´t been able to catch much else other than the music, since we missed the first day and a half, and the rain pretty-much destroyed the first half of the third day (I would have loved to see the pie-eating contest though!), so we mostly focused on the music events instead, and let me tell you, the music is excellent!

The Belizean music style is called Punta Rock and is a pretty intoxicating mixture of Caribbean music (like reggae) and western music, all mixed up with some reggae and other stuff from the two scenes here. Good stuff indeed! We have bought two CD’s, but as I’m writing this I realize they are both more soul-oriented than Punta Rock is, so maybe I’m going to buy some more CD’s before leaving?
Leaving, yes…I don’t know quite know when that is going to happen. We’ve looked at the weather forecast for the next week and a half, and there are only thunderstorms, thunderstorms and more thunderstorms over the whole Caribbean. And none of that “even if it rains it’s only going to be for an hour or two in the afternoon either”. But that’s why I brought all those films, TV series and comics on the computer, right? I just might as well stay here at Val’s hostel for another week – its cheap, its clean, I have a great porch to sit on with the computer, and the company is excellent!

Ragga Gal, from Caye Caulker to Placencia, May 17-19

Sunset over Tobacco Caye

I’m gonna do this and the next few entries in English; I’ve hooked up with Raquel for a few days, and I promised that she would be able to see what I write about her. :-) I also get to practice my English writing skills, which I really need. I hope the rest of you guys can cope with that!

The boat trip was excellent! Apart from me and Raquel, there were two older couples from Australia (Peter & Lynne and Marie & Gary), plus James & Alikin, two kids from the UK. Great opportunity for me to practice my English! Also on the boat were Ramsay the skipper, and Mario the deckhand, two locals.
From the beginning I was afraid that the older guys would cramp our style somehow (after all, it was camping and all that), but quite the opposite: those Australians really are something else! Actually, the whole group really got along great together.

When we set off, we had three days of sailing, snorkeling, and just generally hanging out together in front of us, while being pampered by Mario - or so we thought at least. As it turned out, Mario wasn’t the keenest worker in the whole world, but as soon as we figured out that we needed to ask him for everything one or two times, he and Ramsay got our fruit trays and rum drinks going!

That’s pretty much how we spent the days, just laying in the sun on the boat deck (I have the best tan!), while stopping on some more or less deserted islands for snorkeling and lunch. The food was great most of the time (Ramsay turned out to be quite some chef), and the snorkeling as well. It was really just the day after the storm that visibility wasn’t too good, but more about that later.

The evenings were quite a bit different however… We were going to camp out in tents, so the first evening the others put up the tents while I and James took the spear gun and tried to catch us some dinner. Actually, Ramsay had a line from the boat and caught all the fish we needed, but it would have been fun to catch something ourselves as well. Well, we never actually managed to catch anything, but I totally blame that on James for hogging the spear gun the while time! :-)

When I got back to our campsite, I noticed that the tents were pitched on the beach, which is normally not something that you want to do because of possible high tides, the tent pegs not holding securely in the sand and whatever, but I thought Ramsay and Mario knew what they were doing. Big mistake.

After dinner (and a lot of rum punch!), we started to prepare for sleep when suddenly the weather got really bad. We probably hadn’t noticed the clouds because it was already dark (and the rum punch might have had something to do with it…), but suddenly a really bad storm hit us. The tent pegs (some of which weren’t to well secured to begin with) started to creep out of the sand, and the tents were suddenly starting to look like they were folded up instead of put up!

The picture here is from the morning after; it did not look any better during the storm. Of course the wind blew the rain straight in to the tents, and it did not take long for them to be filled with two inches of water. Meanwhile Ramsay and Mario were completely comfortable in the boat, and I had to run around securing tent pegs (to the best of my ability), securing blankets and other loose stuff under the tents, and even waded out to the boat (we were moored in shallow water) to give Mario some stuff to keep dry while the storm raged.

In the morning, we were eight not-so-happy campers, waking up to more or less a disaster area. At least Raquel had done a great job and cleaned out the water and most of the sand from our tent, so she and I were reasonably dry, but most of the others were completely soaked! I have spent quite some time complaining about the temperature in earlier entries, but I am just so glad that we didn’t have Swedish temperatures – that would have been downright dangerous.

Actually, everything looked like it was turning into a mutiny of some sorts. There was this “Survivor”-like (“Survivor” is the same show as “Robinsson” in Sweden) feeling, with the eight of us forming different and changing groups discussing how we were to act towards Ramsay (I wanted to advocate letting him walk the plank, but I was afraid someone might take it seriously!). Actually I thought the whole experience had been pretty fun, like an adventure of some sorts, but understandably not all the others felt like that.

In the end some of the others had a chat with Ramsay, and after that everything was smooth sailing (pun intended). For the next night, he set us up at a resort on Tobacco Caye (not a fancy one, but still), so that we actually got to sleep in beds and have showers(!), and in general we were really well taken care of (especially by Ramsay). And the whole experience totally glued us together as a group really nicely - just like a team-building exercise, but this time it was for real!

Ramsay also served up the most fantastic meal on the beach, and after some more rum punch, a few of us was off to a house at the northern tip of the small Caye (for my Swedish friends: “Caye” is pronounced like “key” and means small island) to watch Ramsay and some of his friends give a great impromptu drumming concert. His friends came over to us while we were having dinner and begged him to come over, and I completely understand why: not only was he a great cook, but also a great drummer.

The locals took turns at the drums and the dance floor, and just generally hung out – it was great fun! I was the last of our group to go home, but it wasn’t that late. But that rum punch…I was so drunk that not only did I have a cigarette, I also forgot to hit on Raquel back in our room! :-)

So, after a final day of sailing, we finally caught sight of Placencia. I had the opportunity to sail the boat back to Caye Caulker overnight with Ramsay and Mario, but I passed. I learned that they intended to motorsail back because we had started the trip a day later than originally planned: if it would have been only sailing it would have been really nice (if nothing else to get to know the guys better) to sail in the Caribbean night, but since they were in a hurry to go back so they decided they would motorsail back. I’ve never been too fond of that, and also I was looking forward to spending some time in Placencia with the other guys, so I bid adieu to the fair lady ´Ragga Gal´ as I put my slightly unsteady legs on the docks.

Belize City & Caye Caulker 13-17 maj

Bara en liten snorklingstur utanför Caye Caulker

Jag kom in till Belize City med morgonbussen en lördag från Orange Walk, och gissa om det var en ny upplevelse! Orange Walk hade den här gulliga lilla småstadskänslan, men det här var klart en större stad. Inte större i betydelsen New York (den har bara 60.000 invånare trots allt), utan mer som att gå in i Harlem!

Jag blir inte lätt rädd i nya miljöer, men efter några dagar här måste jag säga att jag fortfarande känner mig lite osäker närhelst jag går på gatorna. Det är alldeles för många crackmissbrukare överallt; det är nästan så att jag blir glad när någon ”bara” erbjuder sig att sälja marijuana! Och när de bara vill köra mig i en taxi vill jag nästan krama dem!

Lördagen tillbringade jag med att gå runt utanför alla sevärdheter, eftersom de naturligtvis var stängda. Jag verkar överhuvudtaget vara i fel takt med de flesta av mina omgivningar. När jag kommer till restauranger så är det nästan aldrig folk där, när jag kommer till ett museum så är det stängt, och så vidare… Jag får glädja mig åt att jag verkar ha acklimatiserat mig till värmen i alla fall – trots rekordhetta så har jag varit mindre matt och trött än nånson. Jag svettas fortfarande floder (när skall DET sluta?), men det är i alla fall full fart på mig.

Jag lärde mig efter ett tag att om man inte har något annat jobb i Belize City så jobbar man med säkerhet (”I do security over there, man.”). Oklart vad det betyder, men det verkar mest bestå i att hänga runt en restaurang och spela allan för utlänningar. :-)

En av dessa security-killar berättade i alla fall (efter att ha bjudit honom på en vanilj-cigarill) lite om nöjesläget i stan. Det hetast att göra den dagen var tydligen att gå på ”Mother’s Day Bash”, en stor reggae-konsert med några lokala förmågor tillsammans med någon Tanya Stephens som skulle vara någon stor stjärna från Jamaica. Tja, hon måste vara ganska stor eftersom jag kände igen hennes namn i alla fall, men hon var inget vidare. Däremot den här killen ’Gyptian – skall nog kolla in honom på nätet sedan.

Konserttider i Belize fungerar lite annorlunda än hemma. Jag dök upp på utsatt tid vid nio, men då var det tomt! Vakterna berättade att första förbandet skulle gå på vid elvatiden (det visade sig vara närmare tolv!), och huvudnumret gick inte på förrän efter två! Tiden fram till dess tillbringade jag vid ett resande tivoli, ett sånt där litet gulligt som brukade komma till Härnösand ibland. Verkade kul, jag kanske skulle rymma iväg med dem? Kunde Homer S så kan väl jag? :-)

Konserterna var OK, men behållningen var ändå att kolla på folk. Och att bli diskriminerad! För det första så är det jättesvårt att få kontakt med folk överhuvudtaget, och speciellt tjejer. Ögonkontakt finns liksom inte. Det kan i och för sig bero på min tjusiga mohawk, men det känns inte så troligt. Och jag lyckades inte ens köpa en öl vid bardisken! Bartendrarna hoppade över mig varenda varv hur mycket jag än gestikulerade och skrek, och till slut fick jag lov att be en kille bredvid mig att köpa en ÅT mig! Bra att ha upplevt hur det känns antar jag…

Jag gick faktiskt hem innan Tanya hade spelat klart (jag skulle upp TIDIGT), och det var jag glad för: jag läste i en lokal tidning efteråt att det hade varit massvis med bråk efteråt, inklusive tre mord! Belize City – now safe for tourists? I don’t think so!

Södagen var verkligen ingen vilodag för mig. Först upp halv sju för att ta första båten ut till Caye Caulker, och innan jag varit på ön i mer än 15 minuter hade jag ett sunkigt hotellrum och var bokad på en heldags snorkeltripp. Jag är SÅ glad att jag åkte på den i stället för att vänta till Honduras. Det första jag såg när jag gled i vattnet var en rocka. 30 sekunder senare en haj. Och så fortsatte det hela dagen: jag såg allt utom sköldpaddor, till och med en delfin.

Och så kronan på verket: jag simmade med en manatee (sjöko alltså, men det låter inte så häftigt)! På sista stället var jag i vattnet långt innan de andra, och 20 meter längre bort var en manatee. Att överhuvudtaget få se dem är ovanligt, och att ha turen att få vara med dem i vattnet! Det är tydligen förbjudet egentligen, men vad skulle jag göra? Vi var inte i deras skyddade område så jag kan inte se att jag gjorde något fel – jag bara låg på ytan och svävade i säkert 20 minuter medan jag drev tills jag var alldeles ovanför henne (honom?) och min skugga nådde henne och hon simmade iväg.

Jag är ledsen Christina – men det var MYCKET häftigare än i fångenskap i Florida!

Annars har jag tillbringat ett par dagar i Caulker nu och bara glidit runt. Solat, promenerat, druckit öl, pratat med andra resenärer (väldigt få backpackers fortfarande) och bara haft det skönt. Om jag jämför det här med Mexico så är det MYCKET bättre. Billigare än Playa del Carmen, mer att göra än i Tulum, och mer avslappnat än Puerto Morelos. Skön känsla och om jag bara hade råd med mer utflykter kunde jag gott stanna här några dagar till.

Caye Caulker = Rekommenderat!

Men det får vara nog med EN bonusdag på Caulker; de andra som skall ut med båten bestämde i går kväll (när jag var i Belize City och hämtade min stora ryggsäck) att skjuta upp vår bätresa en dag. Det är visst ett lågtryck på väg in, och med tanke på hur läskigt gårdagens åskväder var (och det var ändå inne i stan) så känns det nog lika bra. Så nu fick jag ytterligare en dag att fördriva här i paradiset på jorden - stackars mig! :-)

Placencia nästa!

Hjälp - bara 15:e maj och Solnalakritsen är slut!

Båten jag åker med i morgon bitti.

Vad skall jag göra, lakritsen är slut!? När jag åkte hade jag med mig nåt halvkilo av den nyupptäckta lakritsen från Vivo i Solna Centrum. Perfekt för det här klimatet, för inte bara är den hård med ett pepprigt pulver inuti, dessutom är varje karamell individuellt inslagen i papper - ett måste i den här hettan och fukten. Men nu är den slut, så jag får klara mig utan lakrits i sex veckor till. Snyft!

Det är nu tredje dagen i Belize City, även om jag mest varit på Caye Caulker, men jag får skriva mer om det senare, för i morgon bär det iväg! Ute på öarna hittade jag ett gäng som skall segla ned till Placencia i södra Belize. Det är en tredagarsresa i lugnt tempo (så att vi hinner snorkla en del på vägen), och vi kommer att sova två nätter på ett par obebodda öar långt ute bland reven.

Så jag är tillbaks i Belize City över natten för att hämta resten av min packning, och när jag öppnade datorn för att läsa lite serier så plingar det till - helt oväntat har jag ett oskyddat trådlöst nätverk "i sikte", så nu surfar jag gratis i kväll! Även om jag måste sitta på snedden över sängen för att inte täckningen skall försvinna, så utjämnar det i alla fal lite av det hutlösa priset jag betalar för det här rummet. Lite irriterande att vandrarhem verkar vara mer eller mindre icke-existerande här i Belize, det driver verkligen upp boendebudgeten en hel del för oss ensamresenärer.

I morgon tar jag första båten ut till Caulker igen för att mönstra på. Skall bli skitkul!!

Jag postade många artiklar idag, 4 stycken inklusive denna - plus att matartikeln har blivit uppdaterad igen (denna gång bara med en bild dock). Scrolla ned till "Transporter - väl fungerande" så missar du ingenting!

Orange Walk: flodutflykt till Lamanai

Black Howler Monkey.

Jag är inte speciellt intresserad av maya-ruiner, och min plan har egentligen hela tiden varit att vänta med dem till Tikal i Guatemala (vilket skall vara de överlägset "bästa" maya-ruinerna i hela centralamerika), men det här lät för bra för att missa.

Det var inte så mycket målet som var intressant utan själva resan i sig. Vi åkte en båt längs en slingrande flod, ibland inte bredare än att båten fick plats, och ibland ända upp till tio meter bred. Överallt gick det alternativa flodkrökar, och hur vår skeppare hittade rätt vet jag då inte. En GPS gömd i rockärmen kanske? På kvällen visade hotellägaren mig bilder på Google Maps över området, och det påminde mer om ett deltaområde än en flod uppströms.

Hela vägen uppströms så stannade vi till och vår guide pekade ut olika djur. Ja, i praktiken fåglar, för även om jag hade hoppats på krokodiler så är de tydligen bortdrivna från floden av alla båtar. Baksidan med turismen... Coolaste fågeln var nog Jesusfågeln, en liten gynnare som sprang på vattnet (egentligen på näckrosblad) och jagade insekter.

Även om nu ruinkännare tycker att Lamanai är lite fjuttigt så tyckte i alla fall jag att det var häftigt! Miltals runt området så var det åkermark förr i världen (40.000 personer bodde i Lamanai förr!), men nu är det förstås djungel. Så att klättra upp 35m på en av pyramiderna och se ut över djungeln var en riktigt häftig upplevelse. Jag kunde se floden vi kom längs slingra sig fram, och en bit åt andra hållet skymtade de där svarta skrikaporna vi hade lyckats locka fram tidigare.

Svarta skrikapor ("black howler monkeys") är en utrotningshotad art av apor som tydligen bara finns i Belize. De är inte så vänliga, utan verkar mest gilla att skrika åt människor och kasta bajs på dem, men vår guide hade ett trick: vi letade rätt på ett träd med "intressanta" blad. Jag kommer inte ihåg vad det hette, men maya brukade tydligen rulla ihop dem och röka... Det var inte bara maya som gillade dem, utan aporna kom väldigt gärna ned från träden och plockade bladen från kvistarna som vi höll upp. Så nu har jag bidragit till att göra de sista överlevande aporna till drogberoende offer också! :)

Det fanns massvis med andra djur bland ruinerna, men de var ganska skygga, och man mer skymtade dem bland träden (tukaner - de där färgglada papegojliknande fåglarna som är Belizes nationalfågel) eller när de sprang över stigen (gibnut, en STOR råttliknande typ).

Hemvägen var tyvärr lika krokodillös som ditresan, men jag kom på att min nya kamera har en hyfsad filmfunktion, så jag tog lite "actionfilm" när vi reste nedströms, och när vi kom tillbaks till hotellet så använde jag Adobe Premier (ett filmredigeringsprogram som följde med min laptop!) för att redigera ihop det till min första lilla videofilm på många år! Det var riktigt kul att lägga på texter, göra klipp, och göra bild-i-bild. Om du har otur så kanske jag visar filmen någon gång! :)

Även om jag inte såg några krokodiler på resan så hade jag en himla tur dagen efter. När jag hängde i hängmattan på Riverside Lodge efter min misslyckade pyramidpromenad på Stängda Utlflyktsmålens Dag så snackade jag en del med tjejen i baren, och hon berättade att en av viltvårdarna hade fångat en krokodilunge tidigare på dagen, och hade den i en bur nere vid floden. De fångar tydligen in dem vid ett halvårs ålder (eller var det ett år?), kollar att de mår bra, märker dem, och släpper dem efter nån dag. Det händer visst inte oftare än en gång varje eller varannan månad, så jag hade tur!

Vi stod där ett tag och kollade på den lille när vi hörde ett rop: "watchout, croc in the river". Och när vi tittade ut över floden såg vi en fullvuxen krokodil komma glidande nedströms och stanna rakt utanför oss. Det är tydligen inte ovanligt att det händer när man fångat en liten; de avger något ljud som får en vuxen att komma dit och kolla läget. När den dök så backade vi SNABBT undan, men tyvärr kom dem aldrig fram till buren utan försvann bara i mangroven.

En spännande avslutning på en trevlig dag var det i alla fall...

Orange Walk 10-13:e maj

Orange Walk - mellanvästern fast i Belize!

Så Orange Walk är det första jag ser av Belize, och det är som att komma till amerikanska mellanvästern! Nja, inte riktigt förstås... :)

Men OW är ett centrum för jordbruket här i landet, och när stan bara har 10.000 invånare eller så, så sätter det lite perspektiv på hur litet det här landet är egentligen. En gång i världen bodde det 1 miljon Maya här, men nu är det inte mer än en kvarts miljon människor i hela landet. Och det är definitivt inte bara Maya, utan en härlig, skön blandning av indianer, svarta, spanjorer (och andra vita), och här i OW faktiskt också en hel del kineser.

Och om den genetiska blandningen är total så är det inget mot den sociala: traditionella maya förstås, och en del andra subkulturer (som maya tyvärr är idag), men livsstilen i landet domineras definitivt av kreoler och garifanu. De är ättlingar till afrikaner och spanjorer respektive indianer, och de står definitivt för den avslappnade attityd som råder över allt! Här vet alla hur man slappar och festar, och punta rock (den lokala musikstilen) och reggae hörs från alla barer (och de är MÅNGA) mer eller mindre dygnet runt.

Däremot är de flesta Belizeaner inte precis är det mest hårt arbetande folket jag sett! Öppettider för butiker och restauranger verkar vara mest en slags mål att en enda dag under deras livstid kunna uppnå :), och mañana är en livsstil (även om de flesta pratar engelska!). Men alla är otroligt trevliga, snälla, och måna om att jag skall ha det bra hela tiden. Jag känner mig väldigt väl omhändertagen hela tiden!

De som arbetar mest här verkar vara kineserna (inte helt överraskande) och mennoniterna (väldigt överraskande eftersom jag inte visste att de fanns!). Mennoniterna är ett amish-liknande folkslag, alltså ett gäng tyskar/holländare som emigrerat hit och lever en rigoröst religiös livsstil. Alla går likadant klädda, männen i overaller och rutig skjorta, och kvinnorna i långa stärkta(?) klänningar med likadan hatt som amish. De undviker så mycket moderniteter som de kan och anser TV, radio och sånt att vara djävulens påfund.

Med den inställningen så kan man ju tänka sig att de jobbar hårt, och det stämmer: läser man mellan raderna så verkar det som att deras jordbruk är vad som håller det här landet under armarna medan kreolerna och garifanu festar hela dagarna!

Orsaken att jag stannade till i OW var att göra en djungeltur till Lamanai (mer om den i en separat post), men att vara här gav mig också ett skönt tillfälle att sänka tempot lite. Efter att ha kommit in med bussen från mexikanska gränsen så checkade jag in på ett underbart flippat hotell. Det drevs av ett japanskt par, och de hade kommit på ett bra sätt att göra det lätt att städa: de hade klätt varenda yta på hotellet med kakel! Överallt: lobbyn, hallen, t.o.m. badrummen! :) Det ekade inte så lite, men det var onekligen väldigt rent och fräscht!

Resten av dan tillbringade jag, garifuna style, liggandes i en hängmatta på en restaurant nere vid floden, drickandes en eller annan Belikin (det lokala ölet). Skööönt. Hängmattor på restauranger är förresten en sak som vi borde ta upp i Sverige också! Skall nog prata med Ricky på Mården om det... Dag två var Lamanai-utflykten, och det tog mer eller mindre hela dagen, mer om det på annan plats.

Dag tre var Stängda Utflyktsmålens Dag :(. Eftersom jag fick tillbringa den ensam (de enda andra vita i stan var ett par amerikanska tjejer, men min charm var helt bortkastad på dem tyvärr...) så tänkte jag se till att få lite motion i alla fall. Så till brunch gick jag till den här restaurangen ett par kilometer från byn som skulle vara jättebra. På vägen dit såg jag en skylt som stolt förkunnade att ortens lokala Rotary(!) hade möte här en gång i månaden, vilket verkade lovande. Varpå den naturligtvis var stängd när jag kom fram...

Tillbaks till byn, och nu hade brunchen hunnit bli lunch rent tidsmässigt. Men matmässigt är det ingen större skillnad: rice&beans serveras mer eller mindre dygnet runt, och är basfödan här. Den här dagen fick jag kyckling med en otroligt god "stuffing" (en slags stuvning) till.

Efter en ovanligt kort siesta (typ 15 minuter) på en bänk vid floden så var det dags att sätta av igen, till den lokala maya-ruinen; den enda turistattraktionen i närheten av OW. Beskrivningen var typ "gå fyra km längs Baker's street ut ur stan tills du kommer till ett destilleri (oskyltat), gå tvärs över fabriksgården och fortsätt tills du ser en pyramid". Tyvärr glömde guideboken vad jag skulle göra när fabriksgrindarna var låst och ingen svarade när jag skakade i dem. :(

Definitivt Stängda Utlflyktsmålens Dag...men jag fick ett par mils promenad i alla fall!

Orange Walk är verkligen uppbyggd som en stad i mellanvästern, med en huvudgata, längs vilken det finns reggaebarer (saloon, med lite god vilja), restauranger, och affärer dit bönderna tar sina pickuper för att köpa utsäde och traktordelar. Coolt! Och längs den huvudgatan gick jag morgonen därpå för att åka till storstan - Belize City!

Transporter - väl fungerande

Bussarna i Belize är gamla amerikanska skolbussar - inte lika fint som lyxbussarna i Mexico precis...

I alla länder jag skall till så är det buss som är det huvudsakliga transportmedlet för vanligt folk. Mexico har ett väldigt väl fungerande och billigt bussnät som går över hela landet. Jag har åkt med det stora statliga(?) bolaget ADO, och de har fina luftkonditionerade bussar. Dagens fyratimmars bussresa (typ 35 mil) kostar mindre än 100 kr. Vad jag kan förstå så finns liknande system för bussar i hela Centralamerika. Däremot har jag fått höra (något skrämmande) att det är totalt 60 timmar med buss från Guatemala till Costa Rica. Det borde innebära att jag har ungefär 100 timmar med buss att ta mig igenom (inklusive omvägar) innan jag kommer hem!

Alla länder har också massvis med taxibilar tillgängliga, men jag har inte tagit någon ännu. Naturligtvis försöker de skörta upp turister så mycket de kan...

Mexico har också ett system med Collectivos, mini-bussar som trafikerar kortare rutter. Jag trodde först att det var privatpersoner som tog sina bussar och bara körde, typ som det var i Malaysia eller Dominikanska Republiken, men det verkar vara företag (eller kommunalt?), med logotyper på bussarna och riktiga rutter skrivna med vit färg på rutorna.

I alla fall ett väldigt bra sätt att ta sig fram bortom de stora vägarna, och jag kommer att sakna det i Belize. Hoppas det finns något liknande i de andra länderna, annars blir det dyrt med taxi!

Annars är mitt favorittransportsätt att gå. Hellre än att ta en taxi ett par kilometer till ett vandrarhem så går jag med packningen, och alla utflykter som kan göras till fots gör jag så. I stort sett varje dag så går jag nog en mil minst i alla fall...

Cykel är ju förstås bra också, men den enda dagen jag hyrde cykel så blev det lite för dyrt för min smak. Ungefär 60 kr om dagen, och det känns lite fel att betala nästan lika mycket för en cykel som för att bo. Men när jag stannar längre tid på ett och samma ställe så kanske jag köper en billig begagnad någonstans?

Tulum: cenote snorkling

Detta är bara en av fem nya artiklar jag postat idag, så gå nedåt till matartikeln (inte ny, men uppdaterad) och börja med den...
Yucatanhalvön har i princip inga floder, bäckar eller andra vattendrag, så hur får de färskvatten? Jo, hela halvön är i stort sett ett enda stort korallrev som steg upp ur havet för länge länge sedan. Mineralen är kalksten, och årtusenden av mer eller mindre surt regn (allt regn är LITE surt) har gjort hela halvön till en enda schweizerost av underjordiska gångar och grottor. På sina ställen har grottor rasat in och gett en ingång till denna underjordiska värld (mayaindianerna såg det som en magisk andevärld), och det är där man fick sitt färskvatten förr i världen (nu för tiden borrar man förstås).

Dessa cenoter ger enorma möjligheter till dykning och snorkling. Egentligen skulle jag väl velat dyka så att jag kunde ta mig djupt in i grottorna, men efter att inte ha dykt på fem (sex?) år så vågade jag mig inte på det, utan det fick bli snorkling i stället.

Men jag är egentligen inte ledsen för det - det var en underbar upplevelse! Vi började i något som kallas Batcave (del av systemet Dos Ojos om du känner till det :)). Vi klättrade ned fem-sex meter på en stege genom ett litet hål i marken, innan vi kom ned till en brygga nere i underjorden. Här kunde vi vagt skymta stalaktiterna som hängde ned från taket, och de största stalagmiterna som stack upp ur vattenytan. Men det var inte förrän vår guide tände ficklamporna som vi förstod hur majestätisk grottan var egentligen!

Ovanför våra huvuden var massvis med små grottor där det bodde fåglar och fladdermöss, och under våra fötter var vattnet med alla små håligheter och gångar där alla möjliga små fiskar levde.Eftersom det är sötvatten (men det klaraste sötvatten jag någonsin sett!) i en cenote så får man naturligtvis inte lika stora och färggranna fiskar som i havet, men tro mig: det spelar ingen roll. Här är det inte fiskarna utan miljön som har huvudrollen!

De närmaste timmarna spenderade vi sedan i olika grottor (alla inom Dos Ojos), vissa i mörker där vi inte såg något utan lampor, andra med helt öppna tak. Vissa med höga grottor ovanför våra huvuden, andra med 15 meter långa sträckor med bara nån decimeter med luft att ha snorkeln i.

Jag hade kameran med mig och tog massvis med bilder (till batteriet tog slut!), varav säkert åtminstone tio gick att se vad de föreställde. :( Undervattensfotografering är svårt under de bästa förhållanden, och här var det helt enkelt för mörkt för det mesta tyvärr.

Vattendjupet varierade från en halvmeter på sina ställen till kanske 10-11 meter, och det djupaste jag dök ned till var nog sju. När jag kom tillbaks kollade jag på menyerna i kameran och såg att den bara är godkänd för tre meter, så det var väl tur att den höll!

Det kändes hela tiden helt säkert och jag var aldrig rädd utom alldeles i slutet. Men när det blev dags att simma fem meter under vattnet för att komma till nästa grotta så fegade vi alla ur. Jag kände mig väldigt instängd, och vi var alla tre väldigt nervösa för att komma upp ur vattnet med bara nån decimeter med luft ovanför oss.

Vad skulle hänt om vi slagit huvudet och tappat snorkeln? Vid det här laget hade vi alla små bulor i huvudet (och Theo ett stort blödande sår), och killen som guidade oss kändes inte helt säkerhetsmedveten så vi vände. Senare fick vi veta att grottan framför oss hade vi redan varit i dessutom!

Divemastern som ledde dykgruppen (bara två killar, man går visst aldrig fler än fyra i grottor) var däremot säkerheten själv, och jag tror alla gånger att jag skulle klarat av att dyka där. När man såg dykarna fortsätta längre in i gångarna där vi snorklare fick stoppa så blev jag OERHÖRT sugen att fortsätta in, och en vacker dag kommer jag säkert att komma tillbaks för att dyka djupt där inne... Gäller bara att bli bättre på buoyancy (att hålla sig stilla på ett visst djup) först - det har alltid varit min sämsta sida som dykare!

Tulum: cykling och strand

De första dagarna i Tulum hade jag gått en hel del, så jag tänkte att dag tre så skulle jag göra en cykelutflykt. Jag hade sett det här stället Xel-Ha en bit upp längs kusten i turistbroschyrerna, och även om det verkade turistigt så kunde det vara skönt att ligga där och slöa på stranden och snorkla efter att ha cyklat en och en halv mil?

Men när jag kom dit så visade det sig att inträdet gick på 250 kr! Det jag såg genom muren verkade påminna om en Disney vattenpark (eller Skara sommarland!) fast utan några rides, och det var tusan om jag skulle betala 250 kr för det!

Jag borde väl ha anat problem när jag inte hittade Xel-Ha i Lonely Planet kanske, så nästa försök blev en halvmil tillbaks mot Tulum enligt LP:s rekommendation, där jag gjorde en avstickare från motorvägen till vad som visade sig vara ett litet paradis på jorden: Bahias de Punto Solimán. LP beskriver det som "one of the best-kept secrets on the coastline", och det stämmer nog.

Jag kom fram till två underbara havsvikar, den ena med mangrove-vegetation och full med fåglar. Jag kan ju inget om något sådant, men de var fina att kolla på i alla fall... En pelikan kände till och med jag igen i alla fall - första gången jag sett en sådan i verkligheten.
Den andra var bebyggd ungefär halvvägs med privata villor och de små lyxiga hotell (om man nu kan kalla dem för det när de har max tio rum) som verkar vara så vanliga här utanför byarna. Undrar vilka det är som bor där egentligen?

Ingenstans framför de villorna och hotellen såg jag någon endaste människa, det kändes som en spökby faktiskt. Och det fortsatte länge bort i viken, där det inte ens fanns spår av människor. Så jag bestämde mig för att det var en nudiststrand och lade mig att sola och bada som gud har skapat mig. Det var alldeles för länge sedan jag kunnat njuta av det - undrar om det är därför det är så skönt att springa näck, för att det är så sällan man får möjlighet?

De hade en restaurang också, Oscar y Lalo's, som tydligen skall vara jättebra, men 300 kr för en fiskbit...? Jag nöjde mig med en Cerveza för att svalka mig innan cykelfärden hem i stället.

Härligt med motion igen i alla fall - om jag bara hittar billigare hyrställen så kommer det att bli mer cyklande innan den här resan är över!

Tulum 6-9 maj

Undrar vad katolska kyrkan tycker om att Mexicos motsvarighet till Ica heter så här? :-)

Tulum har varit härligt! Faktiskt den första byn där jag har lyckats få en känsla av att känna mig som hemma. Jag har ätit på samma ställen, så att jag blivit lite känd där, och byn är inte större än att man springer på samma backpackers överallt.

Anna och Kruten förstår nog vad jag menar när jag säger att Tulum påminner om byn vi var i på Dominikanska (vad den nu hette?). Inte för stor så att man blir anonym (som Playa del Carmen), men samtidigt inte så liten att det inte finns något att göra (som Puerto Morelos).

Längs hela den mexikanska kusten så går det en lång motorväg 2-5 kilometer in i landet, och Tulum precis som de flesta andra byar består av två delar. Dels en Pueblo (stad) runt motorvägen, och dels en Zonera Hotela längs stranden, med en väg där emellan. Jag bodde i Pueblo Tulum den här gången, därför att det var närmast till dykfirmorna, cykeluthyrning, och sånt. Plus det faktum att alla hotell på stranden var dyra. :(

Jag skulle bo på Weary Traveler Hostel: tvärs över gatan från busstationen, och så ett kvarter söderut. När jag kom dit så tyckte jag att det verkade mycket mindre charmigare än vad Lonely Planet skrev, men det såg i alla fall rent och fräscht ut så jag skrev in mig (tro mig, med all packning så vill man inte leta boende alltför länge i 35-gradig värme!).

När jag sedan gick ut på stan så ser jag Weary Traveler på andra sidan huvudgatan! Det visade sig att de har flyttat busstationen till andra sidan gatan, så jag hade hamnat på Tulum Hostel i stället!

Första dagen tog jag en promenad (15 km tur och retur) till Tulum ruinerna. Det är mina hittills första Maya-ruiner, men jag sparar mig till trakterna runt Flores i Guatemala som skall ha de bästa! De här ruinerna var trevliga, om än något fjuttiga, men det bästa var stranden inne på området! Det var inte bara härliga höga vågor att bodysurfa på, utan en ursnygg italienska stötte på mig också - måste vara tuppkammen! :)

På kvällen bara gled jag runt i stan, kollade in affärer, drack juice och pratade med folk på Weary Traveller. Naturligtvis var det mycket charmigare än mitt ställe, men eftersom det gick bra att hänga på deras innergård utan att bo där så brydde jag mig aldrig om att flytta över dit.
Jag gillar verkligen vandrarhem med en lummig gård. Det är så härligt att hänga där, läsa en bok och snacka med folk från hela världen. Som alltid har jag med mig min anteckningsbok och försöker få tips från andra som varit där jag är på väg - i det här fallet alltså Belize och Guatemala. Anna, du vet vad jag menar - jämför med stället där vi bodde på Langkawi! De hade trevliga grillkvällar också, men det kanske är därför som jag är så risig i kistan när jag skriver det här? :(

Andra dagen ägnade jag åt Cenote snorkling, men mer om det i ett separat inlägg. Det verkar som att enda sättet här på bloggen att lägga in en ytterligare bild är att göra ett nytt inlägg?
Snorklingen tog halva dagen, men var rätt så utmattande, så jag hade siesta till halv sex! Resten av kvällen hängde jag på Weary, och skrev mail på ett Internetcafé. Där träffade jag Theo, en holländare som jag lärde känna på snorklingen. Där har vi en ambitiös kille med sin dagbok! Han nöjer sig inte med en blogg, utan har en hel webbsida med hundratals bilder! Jag kollade på tidsmätaren på hans dator, och när jag gick och lade mig så hade han suttit där i tre timmar...

Tredje dagen tog jag en bad-dag, mer om det i ett separat inlägg. När jag kom tillbaks till stan så var det redan skymning, och på skolgården mittemot vandrarhemmet så hade den lokala folkdansföreningen träning. Kvinnorna utstyrda i vackra kjolar tog det hela mycket seriöst, medan killarna i jeans + t-shirt mest snubblade runt och såg fåniga ut. Påminde om en danslektion i gymnasiet alltså! :)

När jag lämnade Tulum i morse var det inte med lite varm känsla för byn. Det är inte alls omöjligt att jag kommer tillbaks en vacker dag - om inte annat för cenote-dykningen!

(Men om du planerar att åka dit så kan jag ge dig en second opinion från ett amerikanskt par jag träffade på bussen: "it was shit, we only stayed one night because we had to".)

Hälsosituationen - en rapport från sjuksängen

Jag känner mig som en gammal pensionär som skall skriva om mina krämpor, men mamma vill nog veta i alla fall. :)

Allergin har jag inte märkt av alls, men det är ju bara som väntat. Undrar hur det kommer sig att jag bara är allergisk mot växter och plantor som finns i Sverige? Undrar om det är likadan för alla allergiker?

"Mygga" (myggmedlet från apoteket alltså) verkar inte hjälpa något mot de centralamerikanska myggorna. Mina ben ser ut som ett kraterområde, och när jag kommer till Belize så måste jag nog skaffa lite sånt där dundermedel som är förbjudet i Sverige. Jag har ju med mig myggnät, men på vandrarhem finns det liksom inget ställe att hänga nätet på.

Mitt knä-onda är mycket mycket bättre. Fastän jag rör på mig mycket och allt som oftast dessutom bär tungt så känner jag inte av något i dem alls. Tyder kanske på att det är något reumatiskt problem jag har? Men å andra sidan så sade sjukgymnasten att det skulle bli bra när jag kom igång och motionerade mycket så...

Det är otroligt härligt att kunna röra sig fritt utan att knäna ömmar i alla fall, oavsett orsak. Jag känner mig ung på nytt igen! :)

Ja, det var väl det på hälsofronten, bortsett från den här lilla diarrén på bussen då. Hoppas det inte blir något värre - Christina, du kommer ju ihåg hur dålig jag var i Jakarta? Jag vill INTE vara med om något sådant igen!

Den mexikanska maten – en positiv överraskning

Pollo Fajitas - värsta lyxmaten!

Har nu börjat få koll på maten här i Mexico, vilken sorts mat som är prisvärd och så. Om man går till en enklare restaurang går det att få "plato del dia" (dagens rätt), vilket oftast är en soppa och en enklare köttstuvning med juice, för 30 kr - helt OK! På de flesta ställen kan man få en enchilada eller nån annan tortilla-rätt för lika mycket.

Mellanprisrestauranger är ungefär samma pris som dagens lunch hemma, eller något dyrare på kvällarna.

Ett plus för Guacamole! Till i princip all mat (utom på de allra billigaste ställena) får man alltid en röra på bönor, en HET salsa, och en framför allt: en guacamole. Min försiktighet säger nåt om magsjuka, men det är bara för gott för att avstå...

Visst finns det mat som i all fall enligt ryktet skall vara riktigt bra här (i de flesta fall fisk & skaldjur), men då är det lika dyrt som hemma (varmrätt 200 kr och uppåt), vilket tyvärr är lite utanför min budget.

Frukost är lite av en höjdpunkt på dagen. En rejäl start med blaskigt kaffe med mycket mjölk (som jag har börjat lära mig att tycka om!), underbar juice (mango-apelsin är favoriten hittills), och så någon äggrätt av nåt slag. Jag som brukar ha svårt att få ned en kopp té på morgonen, men det här får igång mig för resten av dagen!

Och så var det då McDonalds - jo, det är klart att jag inte kunde motstå det i Playa del Carmen. 40 kr för en plusmeny (de hade bara det, inga mindre pommes eller läsk) är ju 30% billigare än hemma (för de som tror på Big Mac index - nej, gick du inte Handels så behöver du inte bry dig :)), och framför allt hade de luftkonditionering! Jag satt nog där i tre timmar och läste guidebok!

Jag skriver det här på bussen från Tulum i Mexico till Orange Walk i Belize, en sextimmars resa totalt. Och vet ni vad; jag behövde inte mer än sätta mig på bussen så kom nackdelen med den mexikanska maten som ett brev på posten: en rejäl turistdiarré. Jag abonnerar i princip på toaletten där bak (vilken tur att jag tog lyxbussen - det FINNS i alla fall toalett på den!), nu gäller det bara att dricka mycket vatten och ta mig igenom dagen så att jag får vila ikväll... :(

Playa del Carmen 4-6:e maj

Playa del Carmen finns ju med i utflyktsmålen för de svenska charterbolagen, så varför åka dit?

Tja, ibland undrade jag det också! Idén var ju att hitta lite mer aktiviteter än vad som fanns i Puerto Morelos, men sedan gjorde jag inte mer arrangerade saker än att åka på en snorkeltur ändå!

Men det var väldigt trevligt att få träffa mer folk. Bl.a. ett par gäng svenskar (förstås…) som hade varit i Belize, Guatemala, och Costa Rica, och jag fick en hel bunt med bra tips på vad man kan göra, var man skall bo, osv.

Playa var fullt med konstiga/roliga kufar också, bl.a. amerikanen som bodde på det första vandrarhemmet (jag bytte efter en natt eftersom det var för mycket party för mig), som var hög dygnet runt, och som visade alla tecken på att ha varit där i åratal…

Här är en liten sammanfattning av positivt/negativt med Playa (som alla kärleksfullt(?) kallar det)

• + Strandpromenaden norrut. Det var inga bögar på bögstranden, inga nudister på nudiststranden och inga nakna bögar på nakna-bög-stranden så man kanske kan kalla det falsk reklam, men skönt och avslappnat var det. :-)
• +/- Snorklingen var kul, men skulle nog tagit färjan över till Cozumel och gjort den där i stället (trots guidebokens råd) – korallerna var tämligen brända/döda nämligen.
• - Tunnsått med billigt boende, men massvis med dyra hotell.
• + McDonalds! Blev den sista på resan om jag förstått resten av länderna korrekt…
• - Chartermässigt, även om det fanns en backpackervärld lite vid sidan av så där.
• + Killen som spraymålade science-fiction bilder på torget. Sånt får man bara se på charterorter, men jag var glad att jag fick se det. Jag filmade hur han gjorde åt en schweizare jag träffat, och det blev riktigt bra. Heja min nya kamera! För att sätta det i perspektiv gjorde han en tavla precis likadan som ett skivomslag med Asia på 12 minuter!
• + Sitta i loungen på stället mittemot Mandarina’s Café (vars undertitel intressant nog var ”pizza & champagne” – det du Helena!) och dricka öl, röka cigarr och lyssna på jazz. Korsningen Av 5/Calle 14.

Är nu i Tulum, för att ha de där aktiviteterna jag skulle gjort i Playa, men mer om det senare…

Åmåls Bluesfest

Jag kommer ju att vara hemma i Sverige mellan 1-21:a juli. Jag vet inte exakt vad jag kommer att göra, men en sak vet jag: jag kommer att vara i Åmål på Bluesfestivalen den 6-9 juli.

Det vore kul om du har lust att komma dit en sväng – dels för att träffa mig, dels för att det är ett bra tillfälle att lyssna på det bästa Sverige har att erbjuda i bluesväg. För mer detaljer, se http://www.bluesfest.net/index2.html

Guideboksproblemet (nästan) löst

Hade inte tänkt på att de inte har svenska tangentbord i Mexico. Får nog försöka hitta fler internetcaféer med trådlös anslutning till min laptop ändå. Speciellt som att blogspot av okänd orsak vill visa mina menyer och sånt på spanska! :-( [Uppdatering - hittat en wifi-anslutning, ändrar texten...]

Jag har börjat få känslan för mañana nu i alla fall. Det har varit ett par trevliga dagar, och de har hjälpt mig att få den rätta känslan att sätta sig.

Min orginalplan att lämna Cancun så snart som möjligt har jag följt, om än kanske av lite annorlunda orsak än jag tänkt mig... Så fort jag vaknat och rekat lite i Cancun så gick jag till en bokhandel som jag fått rekommenderad till mig, en affär med en del begagnade böcker, som tydligen var mitt bästa hopp i stan enligt alla jag frågat. Mycket trevlig ägarinna, men tyvärr hade hon inga guideböcker utom för de omedelbara omgivningarna, och jag vill ju ha hela vägen till Panama.

Men hon kunde tipsa om en kollega i en liten by som heter Puerto Morelos, som skulle kunna ha: "om inte Alma´s Books har, så har ingen i hela regionen", som hon sade. Så nu har jag tillbringat två dagar i Puerto Morelos med att vänta på att bokhandelsägaren skall komma tillbaks från en semestertripp - högsäsongen är visst över här, så han bestämde sig för att ta några dagars semester bara så där. Skönt med mañana-mentaliteten!

Jag skulle kunna vara irriterad, men det känns samtidigt så skönt avslappnat på något sätt! Och han kom ju tillbaks tidigare i kväll, och jag har fått ett par dagar i en skön liten by, så varför klaga!?

Rob hade inte precis den guidebok jag ville ha i sin affär, men han hade i alla fall Lonely Planets "Guatemala, Belize & Yucatan", som kommer att ta mig till Antigua utan problem, och dit får Helena skicka guideboken för resten av resan. Nästan lite synd - folk är så vänliga att jag börjat se fram emot att klara resan utan guidebok! :-)

Jag har hyrt ett rum hos Boyd Tollerud (rekommenderas om ni nånsin kommer hit!) alldeles vid stranden, och Boyd har varit oerhört vänlig, visat mig byn, presenterat mig för sina kompisar (någon som behöver fina billiga hammockar? :-)), och i största allmänhet visat sig vara en trevlig prick!

Vi har druckit öl med några fler av hans gäster, diskuterat politik, och i det stora hela bara slappat - skönt! Nästan synd att lämna honom, men det finns verkligen inget att göra i byn, och Playa del Carmen med nattliv, dykning osv är bara en timme härifrån så...

Skall förresten bli schysst att lämna byn på samma sätt som jag kom - en 2 km promenad med full packning längs en väg genom mangroveträsken till motorvägen. Rättfärdigar nästan de där fina vandringskängorna... :-) Kändes lite som att rida in i lilla westernstaden på min trogna springare - låt oss nu se om springaren orkar tillbaks till motorvägen också!

Framme i Cancun!

24 timmar efter att jag lämnat Helenas trygga säng i Solna får jag äntligen kraschlanda i en vandrarhemssäng här i Cancun! Det har inte varit någon vidare start på resan hittills precis.

Förseningar: Planen har varit en del försenade på sina håll och kanter. Jag gillar förresten tricket Iberia körde med i Madrid: De körde fram en sprillans jumbo till vår gate, men när vi gick mot planet så ledde en trappa i stället ned till en buss som körde oss halvvägs till Barcelona (kändes det som) innan vi fick kliva på en gammal Airbus-skorv. Men jag hade tur och fick sitta i Business Class i alla fall! :-)

Ingen buss på flygplatsen: När jag kom till Cancun var det massvis med taxichaufförer och limousineservicear som väntade, men för att hitta den billiga bussen till downtown så fick man gå en kilometer till andra sidan incheckningen(!). Hoppas att inte allt i den här världsdelen skall handla om att pungslå oss turister...

Saknad guidebok: Men den stora katastrofen är att jag var så otroligt klantig att jag glömde guideboken hemma hos Yvonne! Tydligen är kombinationen av ingen sömn på två dagar tillsamans med en massa champagne inte så bra för minnet! På Madrids flygplats fanns det inga guideböcker att köpa, och på Cancuns stora bokhandel likaså. Mitt hopp står i morgon till backpackerställena, annars vete tusan hur jag skall göra!?

Men det kommer att lösa sig - jag har nämligen haft flyt den sista timmen. Efter att ha vinglat runt och letat bokhandeln i nån timme, och bara sett dyra hotell på vägen, så snubblade jag på vägen tillbaks över vad som verkar vara (det är ju mörkt ute) ett trevligt torg där det också låg ett helt OK vandrarhem. 120 pesetas för en säng i sovsal verkar OK, men eftersom jag inte har guideboken så vet jag ju inte vad det är exakt i kronor...

Och nu har jag flyt igen. Jag har ju undrat hur det skulle gå att ha egen dator med sig. Kommer det alls att gå att koppla in den? Jodå, så fort jag slår på den här på rummet så ploppar det upp tre trådlösa nätverk varav två är öppna! Om jag har samma flyt i framtiden så skall det nog bli en del bloggande ändå framöver!

Nu är det dags att gå och lägga sig, men här kommer först lite anteckningar jag gjorde på planet:

Fredag 28:e April
Party Time - kunde kanske ha varit lite mindre party?
Det var otroligt roligt att ha en avskedsfest och få säga hej då till alla kompisar. Och det gjorde inte mycket att jag inte kunde servera middag och så (se nedan), utan bara sprit.
Det var riktigt riktigt roligt, och jag ångrar mest att att jag inte haft någon bjudning hemma på så länge.

Jag ser redan fram emot att komma hem om ett år och börja arrangera lite middagar och bjudningar igen. Jag har ju knappt haft någon sedan jag började renovera om hemma 2002!

Det enda jag ångrar med festen var kanske ett par av de jag bjöd? Christian på Addnature har verkligen varit en klippa när jag letat utrustning inför resan, så jag bjöd med honom på festen som ett tack (plus att han är trevlig!), och sade att han kunde ta med ett par kompisar. Ett par av kompisarna hade jag kanske kunnat vara utan:

De blev alldeles för fulla och rev halva lägenheten: De lyckades skvätta mosad frukt över hela köket, välta Robban (min jättefikus) och spilla jord över halva trapphuset, och dessutom höll en av dem på att försvinna med min jacka. :-(
Med andra ord var det en fest precis som de jag hade på Drottninggatan när jag pluggade. Alltså sånt som hör ungdomen till...börjar jag bli en sur gammal gubbe?

Frisyren
Min frisyr (se bilden) var en sensation. Jag hade ju tänkt stubba ned hela håret under kvällen, men jag trivs faktiskt riktigt bra i den. När jag skriver detta så är det tre dagar senare, jag sitter på planet till Cancun och har fortfarande inte klippt mig...

Söndag 30:e april
Boende-avundsjuka
Oj vad mycket nya lägenheter och hus jag har sett de sista 24 timmarna! Äntligen fick jag se Daniel Larssons nya vindslägenhet. De håller fortfarande på att göra klart det sista på ytskiktet, men man ser redan att det kommer att bli grymt bra! En stor terrass i söderläge, en härlig öppen planlösning, och så då läget vid Tegnérlunden!

Josefin och Martin var snälla nog att låta mig förvara min säng hos dem i deras nya hus i Åkersberga, så jag var dit med den. Jättefint, med en härligt öppen planlösning!

Och så då sist men verkligen inte minst så var jag och Helena på sista-april-fest hos Yvonne i dag söndag. Ett alldeles underbart 1,5-planshus. Yvonne har verkligen jättebra smak, och hon har ett fantastiskt "mini-spa" i det enorma badrummet. Hon och Anders
bjöd mig och Helena att ta ett bad medan de städade efter middagen, och vi ville aldrig gå upp. Härligt att vältra sig i bubbelbad med champagne!
Jättekul kväll på det stora hela, men tyvärr så var jag dum nog att ta fram guideboken för att visa var jag skulle åka, och eftersom jag blev ganska full så lyckades jag naturligtvis glömma den kvar :-(. Vid planbytet i Madrid har jag letat igenom hela flygplatsen utan att hitta nån guidebok ens för Mexico (och än mindre för de andra länderna), och dessutom är ju alla guideböcker översatta till spanska!
Mitt enda hopp står nu till Cancun (av alla ställen!), där det ju finns många amerikaner på semester, så bokhandlarna borde väl kunna ha engelskspråkiga guideböcker? Annars vete tusan hur det här skall gå! Rent praktiskt klarar man sig ju alltid, men jag hade ju knappt hunnit börja skumma igenom boken för att se vad jag vill göra! :-(

Måndag 1:a maj
Res-dag
Reser och sover, reser och sover... Och har tid att skriva lite i resdagboken.

Utrustning, del 1: Kängor
Jag har ju lovat en genomgång av utrustningen man kan behöva på en sån här resa. Och det kanske viktigaste är kängorna så varför inte börja med dem? Det beror naturligtvis på vilken sorts resa man skall göra, men kängor är mer eller mindre ett måste om man skall ut i terrängen, även i ett varmt land som centralamerika.

Själv gillar jag kängor med styv sula eftersom de jämnar ut ojämnheter och stenar i marken på ett bra sätt, och det innebär att det är en god idé att titta på fabrikat som vänder sig till klättrare. Antingen väljer man ett par "gammaldags" kängor i läder som man får impregnera regelbundet, eller så tar man ett par moderna med gore-tex i. Själv gillar jag inte att behöva på att mecka med utrustningen mer än nödvändigt, och så blir läder så tungt, men det är onekligen inte lika charmigt med high-tech...

Ett smidigt snörningssystem är superviktigt tycker jag. Annars blir det lätt att man slarvar med snörningen och då kan man säga "hej skoskav" ganska snabbt. Räkna med att lägga 2000-2500 kr ungefär. De billigare modellerna är uppbyggda som gymnastikskor och kommer inte att ge tillräckligt stöd, samtidigt som mer än så känns som onödigt bra, om du inte skall upp på Mount Everest.

Inte alltför mycket at tänka på alltså, så det är bara att ge sig ut och prova skor! Jag har nog provat säkert 20 olika par innan jag bestämde mig för att låna hem två par och gå med inomhus i några dagar. Det kan verka som overkill, men det är vad som behövs! Så vad blev det till slut då? Jo ett par Trek S Evo från italienska LaSportiva:
Styv sula med fäste för stegjärn (om man vill), superlätta, vattentäta (nylon+gore-tex), och ett fantastsikt snörningsystem! De är inte fodrade eftersom jag skall till varma länder, men det finns varianter med vinterfoder också. Men framför allt är de supersköna! Jag har gått in dem i en månad nu, men de satt perfekt redan efter första milen, utan ens en antydan till skavsår.
La Sportiva Trek S Evo får priset "Bästa kängan oavsett pengar".

Utrustning del 2: Var köper man?
Stockholm har ju lyxen att ha ganska många butiker som riktar sig på friluftsliv. Min åsikt är att man måste vända sig till en av dem – vanliga sportbutiker är helt enkelt inte tillräckligt bra! Jag rekommenderar två något alldeles extra:

www.addnature.com. Ligger på Birger Jarlsgatan alldeles mittemot mitt hus. De har ett enormt sortiment och personalen är jättekunniga (fast några har dåligt ölsinne :-)), och verkligen använder utrustningen själva på helger och semestrar. Christian har tagit väl hand om mig för det mesta, men alla verkar jättekunniga. Och de har postorder också – kan vara bra om man vet exakt vad man skall ha, typ en Buff. De är 5-10% billigare än alla andra butiker också!

Playground. Ligger vid Adolf Fredriks kyrka. Stor trevlig butik, med trevlig personal, men de känns inte lika kunniga som på addnature, i alla fall inte de som jobbar på helgerna. Men fråga efter Saga så kommer du att bli väl omhändertagen! Skön affär att gå och bläddra och prova saker i, öppen och ljus.