Tulum: cenote snorkling

Detta är bara en av fem nya artiklar jag postat idag, så gå nedåt till matartikeln (inte ny, men uppdaterad) och börja med den...
Yucatanhalvön har i princip inga floder, bäckar eller andra vattendrag, så hur får de färskvatten? Jo, hela halvön är i stort sett ett enda stort korallrev som steg upp ur havet för länge länge sedan. Mineralen är kalksten, och årtusenden av mer eller mindre surt regn (allt regn är LITE surt) har gjort hela halvön till en enda schweizerost av underjordiska gångar och grottor. På sina ställen har grottor rasat in och gett en ingång till denna underjordiska värld (mayaindianerna såg det som en magisk andevärld), och det är där man fick sitt färskvatten förr i världen (nu för tiden borrar man förstås).

Dessa cenoter ger enorma möjligheter till dykning och snorkling. Egentligen skulle jag väl velat dyka så att jag kunde ta mig djupt in i grottorna, men efter att inte ha dykt på fem (sex?) år så vågade jag mig inte på det, utan det fick bli snorkling i stället.

Men jag är egentligen inte ledsen för det - det var en underbar upplevelse! Vi började i något som kallas Batcave (del av systemet Dos Ojos om du känner till det :)). Vi klättrade ned fem-sex meter på en stege genom ett litet hål i marken, innan vi kom ned till en brygga nere i underjorden. Här kunde vi vagt skymta stalaktiterna som hängde ned från taket, och de största stalagmiterna som stack upp ur vattenytan. Men det var inte förrän vår guide tände ficklamporna som vi förstod hur majestätisk grottan var egentligen!

Ovanför våra huvuden var massvis med små grottor där det bodde fåglar och fladdermöss, och under våra fötter var vattnet med alla små håligheter och gångar där alla möjliga små fiskar levde.Eftersom det är sötvatten (men det klaraste sötvatten jag någonsin sett!) i en cenote så får man naturligtvis inte lika stora och färggranna fiskar som i havet, men tro mig: det spelar ingen roll. Här är det inte fiskarna utan miljön som har huvudrollen!

De närmaste timmarna spenderade vi sedan i olika grottor (alla inom Dos Ojos), vissa i mörker där vi inte såg något utan lampor, andra med helt öppna tak. Vissa med höga grottor ovanför våra huvuden, andra med 15 meter långa sträckor med bara nån decimeter med luft att ha snorkeln i.

Jag hade kameran med mig och tog massvis med bilder (till batteriet tog slut!), varav säkert åtminstone tio gick att se vad de föreställde. :( Undervattensfotografering är svårt under de bästa förhållanden, och här var det helt enkelt för mörkt för det mesta tyvärr.

Vattendjupet varierade från en halvmeter på sina ställen till kanske 10-11 meter, och det djupaste jag dök ned till var nog sju. När jag kom tillbaks kollade jag på menyerna i kameran och såg att den bara är godkänd för tre meter, så det var väl tur att den höll!

Det kändes hela tiden helt säkert och jag var aldrig rädd utom alldeles i slutet. Men när det blev dags att simma fem meter under vattnet för att komma till nästa grotta så fegade vi alla ur. Jag kände mig väldigt instängd, och vi var alla tre väldigt nervösa för att komma upp ur vattnet med bara nån decimeter med luft ovanför oss.

Vad skulle hänt om vi slagit huvudet och tappat snorkeln? Vid det här laget hade vi alla små bulor i huvudet (och Theo ett stort blödande sår), och killen som guidade oss kändes inte helt säkerhetsmedveten så vi vände. Senare fick vi veta att grottan framför oss hade vi redan varit i dessutom!

Divemastern som ledde dykgruppen (bara två killar, man går visst aldrig fler än fyra i grottor) var däremot säkerheten själv, och jag tror alla gånger att jag skulle klarat av att dyka där. När man såg dykarna fortsätta längre in i gångarna där vi snorklare fick stoppa så blev jag OERHÖRT sugen att fortsätta in, och en vacker dag kommer jag säkert att komma tillbaks för att dyka djupt där inne... Gäller bara att bli bättre på buoyancy (att hålla sig stilla på ett visst djup) först - det har alltid varit min sämsta sida som dykare!